”Socialt engagemang minskar arbetsbelastningen i skolan”

Texten som framförs är en åsikt som tillhör skribenten. Den är en kommentar till debattartikeln ”Lär lärarna att hjälpa unga som mår dåligt”, i Aftonbladet den 10 oktober 2020.

Tack Therése och Eva, för att ni tar upp denna fråga! 

Jag har som lärare och lärarutbildare under många år forskat, undervisat och föreläst om lärarnas situation kring barn i behov av särskilt stöd.  

Mitt fokus har varit den socialiserande och stödjande modellen som jag även prövat i min forskning.  

Tror nog att även ni möter det motstånd som råder. Många tror att det ska vålla mera arbete för lärarna med ett socialt engagemang, men det är tvärt om. Känner barnen att läraren bryr sig får man ofta klassen med sig och arbetsbelastningen minskar.  

Lärarna är de som ser barnen dagligen och träffar deras föräldrar. De har god kunskap om vilka barn som har det besvärligt i skolan. 

Tyvärr saknas ibland kunskap om vad de kan och bör göra åt detta.  

Främst gäller det barn med psykosociala svårigheter. De barnen har inget stöd av föreningar som ofta tillkommer barn med diagnoser.  

Så vad bör göras? Några förslag är: 

1) Lärarutbildningen borde ta tillbaka psykologiämnet. Alla lärare bör ha 20hp i specialpedagogik. En pedagogisk utbildning innefattar både ämneskunskap och socialisering, det vill säga, att eleverna ska fungera i vårt samhälle och må bra efter skolan.  
 
Ämneskunskapen har helt dominerat lärarutbildningarna under senare år. Den sociala kunskapen försummas. Skolproblem bör inte göras större och värre än de är och ska inte heller automatiskt ses som tillhörande andra myndigheter.  

2) Skolans skyldighet bör vara att genom åtgärdsprogram redogöra för de svårigheter en elev har i skolan genom att beskriva den motoriska-, sociala-, mentala- och intellektuella- utvecklingen hos eleven. Klasslärare med ansvar för åtgärdsprogram behöver få lägre undervisningsskyldighet. 

Sådant åtgärdsprogram ska inte skrivas för elever som endast har svårt för ett visst ämne. Ett väl skrivet åtgärdsprogram ska kunna ge besked om vilket stöd eleven behöver och ge underlag för samråd.  

3) Samråd kan sedan ske anonymt efter behov med socialtjänst, polis, sjukvård. Skolan kan inte lösa alla barns olika hinder för inlärning med pedagogiska metoder, men man kan ge underlag till andra instanser.  

Det är inte pengar eller flera obehöriga som behövs i skolan. En god organisation och ledning är grundläggande förutsättningar för lärarnas arbete liksom antal elever i klassrummet.  

Ska vi komma tillrätta med barn och ungdomars livssituation måste vi börja i skolan där barnen finns och våga ställa frågor till dem det berör. Allt för barnens bästa. 

TEXT: Gunnel Larsson-Swärd, Fil.lic i Specialpedagogik