Framförallt vill jag skriva till er som har ont. Det kanske är du som ständigt behöver finnas till för någon som är sjuk, du som känner din näras smärta men också din egen inför personens lidelse. Till du som blivit dumpad, som har slitit ditt hjärta ur kroppen och plingat på dörren hos den du vill dela ditt liv med. Sträckt ut dina händer med hjärtat där i men fått tillbaka det med en kniv inuti.

Jag vill skriva till dig som vaknar varje morgon och känner att livet är ett helvete. Kliver upp och tar dig igenom dagen men på kvällen ändå somnar med samma känsla. Du som svälter dig för att du önskar lätta allt det tunga ur dig eller du som hukar dig över livet med två fingrar i halsen.

Till dig som inte har något hem, eller till dig som blir utfryst i skolan eller på arbetsplatsen. Du som skär dig på armarna, du som sitter instängd framför en datorskärm dagarna i ända, för omvärlden levererar inget annat än krav. Du som träffas av någon annans slag gång på gång eller bara någon gång.

Du som sörjer oändligt en persons bortgång eller annan tragisk händelse i livet. Du som ångrar djupt något du gjort och fastnat i ältandets spår. Och till alla andra som lider på något sätt, vilket alla någon gång gör.

Mitt brev vill förmedla hopp. Vet ni vad! Smärtan är ett sår som blöder men jag tror att det går att hela igen. Det går att bygga en bro till den nya sidan av livet. Jag mådde dåligt ett tag. Ville bara försvinna under jorden, rispa sönder min hud för att lätta smärtan inuti. Orkade inte prata, inte något. Hade blivit trampad på och hade trampat någon på. Kämpade med den jag var och den jag trodde jag var som inte var någon. Trodde jag. Slog på mig själv för drömmarna var för stora och jag var för liten. Svalt mig, spydde galla, ville för alltid ligga i dvala.

Tills jag bad om hjälp. Tills någon på riktigt lyssnade. Tills jag vågade tro att någon ville lyssna. Och jag insåg: det finns en väg tillbaka. Fast insidan är en röra som känns totalt oupplöslig kan det faktiskt fungera med att bara börja, någonstans. Vet ni vad! Jag tror det går, oavsett vad. Jag vill skriva, att inget är omöjligt. Jag kravlade på min absoluta botten men lyckades ändå resa mig igen. Jag är inte sprudlande lycklig varje dag, men har nått ett normalläge. Och det kan bara bli bättre.

Jag vet att det går. Att alla kan.

Våga ta den hjälp du behöver, det är du så mycket värd.

Kram

Krönika av Stina Gyldberg, volontär på Tjejzonen

Jag ÄR grym, du är grym, vi är alla grymma! – låt folk få höra det!
För ett tag sedan var jag överlycklig, jag hade precis fått sommarjobb. Inte vilket sommarjobb som helst, utan ett sommarjobb inom det yrke som jag utbildar mig till. Inge mer torka rumpor och spyor! (även om man kan lära sig mycket av det). Mina 80 högskolepoäng skulle komma till nytta. Jag kände mig nöjd med mig själv, ville skrika till alla jag känner, ”jag är grym, jag har kommit någonstans, jag har lyckats”. Med risk för att låta skrytig gav jag mig ut bland mina vänner för att berätta.

Jag: Jag har fått sommarjobb.
Svärmor: Va kul. Du har ju sån tur.
Jag: Jag ska jobba hela sommaren.
Kompis: Roligt. Du har alltid sånt flyt.
Jag: Men när hade jag flyt sist?
Kompis: När du fick det där stipendiet, när du kom in på utbildningen, när du fick den killen som du alltid drömt om. NU.

Flyt och tur, det är ett ord som förföljt mig så länge jag kan minnas. Det kan låta skoj. Att ha tur. Men det blir lätt segt, i alla fall att få höra det ständigt, att man har tur.
Jag börjar fundera. Är det så enkelt? Att jag föddes med tur. Det är faktiskt så att jag börjar tro på det själv. Att all min framgång beror på tur. Att jag lika gärna kan lägga mig ner och softa, för turen kommer till de tursamma.
Från att ha gått omkring på små rosa moln känner jag mig ganska olustig. Det står klart! Jag är den där tjejen som alltid är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Tjejen som halkar in på ett bananskal. Alla kan inte ha fel.

Så mitt i all denna förvirring träffar jag en kvinna. Hon berättar om hur hon mot alla odds träffade Moder Theresa. Om hur hon reste till Indien, sökte, tjatade och kämpade. Och tillslut lyckades hon få möta sin förebild.
Hon: Jag tror inte att något är omöjligt. Vill man något tillräckligt starkt är det möjligt. Men man måste bara kämpa för det.
Och så är det? Jag inser det nu. Jag har aldrig legat på sofflocket. Jag pluggade, ursäkta, arslet av mig i skolan. För jag ville komma in på den här utbildningen. Det var min dröm. Jag sökte en miljon stipendier. Satt i flera timmar på biblioteket, letade i fondböcker och skrev ansökningar. För jag hade en dröm att resa till Afrika. Jag flörtade öppet med den där drömkillen och gav honom mitt nummer.
Kanske kan man kalla det tur, om man vill, men jag vill inte tro på det. Det känns lika hopplöst som att tro på ödet. Det är så typiskt svensk att aldrig kunna säga. Jag är bra! Jag är en grym tjej! Nej visst, jag är inte duktig ALLTID. Jag misslyckas ibland. Jag gör bort mig, klantar till det. Krockar med bilen och åker fast i tullen (lång historia).