Februari

Här hittar du Carolines krönika från Februari.

Att vara original och originell

Jag kommer ihåg när jag var 9 år, och skulle på skolavslutningen.
Jag var fortfarande inte omtyckt i skolan, och hade 2 vänner som kom och gick när dom tyckte att jag var okej.
Dagen närmade sig och mamma och jag gick och handlade, hon gav mig 400 kr som jag fick att köpa inför dagen. Hon tyckte att jag kan få välja själv, jag var mogen nog ansåg hon och gav mig friheten.
Jag tackade mamma och sprang iväg själv bland de stora vuxna, och deras mer eller mindre perfekta barn, blonda och brunett, ingen som var svarthårig som jag, inte heller lika blek eller avlång i kropp och ansikte men mina kläder var desamma, för alla föräldrar vill ha normala barn.
Jag kom tillbaka med en mycket nöjd känsla i magen, och innerst inne skrek jag själv av glädje och skratt.
Den känslan spred sig över till mamma, som utstrålade samma känsla där vi gick hand i hand genom köpcentret.
Min mamma ändrade dock tankar när jag senare kom in till vardagsrummet och med ett ännu större leende vägrade visa vad jag hade köpt.
- Men visa nu då! sa mamma för femte gången och började låta lite irriterad,
men jag gömde påsen under kudden, hon fick inte tjuvkika på mina kläder, jag var så stolt och glad och fnittrade som bara barn kan.
Mamma börjar höja på ögonbrynen och blir misstänksam.
Plötsligt frågar hon om jag hade köpt konstiga underkläder för vuxna. Och hon undrade om jag hade köpt smink eller något vackert plagg.

Jag skakade på huvudet snabbt, håret piskade ansiktet och på mitt stora leende med en tand som blev tappad förra veckan i lekparken.
Nu började det bli för sent, och mamma manade mig i säng med den klassiska meningen "Alla prinsessor behöver sin skönhetssömn inför en stor dag".
Dagen efter väckte mamma mig med en bulle till frukost, stor dag för alla som går i skolan.
Jag var glad när jag vaknade, ivrig och nervös. Nu skulle jag äntligen få visa vem jag tyckte jag var. Och jag ansåg att jag inte var som alla andra.
Ut mamma! ut ut ut ut sade jag hyperaktivt, och puttade mamma på rumpan mot dörren och stängde snabbt, och fnittrade av iver.
Jag tog på mig kläderna, granskade mig själv i spegeln på väggen.
Det där är jag kände jag.
Jag öppnar dörren, från mitt mörka rum till det ljusa vardagsrummet, min far, min mor, min moster och min bror.
Ut kom jag med största leende på läppar ett barn kunde ha.
"Tadaaa!" sa jag högt och flickigt,
snurrade ett varv, och skuttade upp och ned sprudlande av lycka.
Mor höjde på ögonbrynen igen, pappa storlog åt mig med glittrande ögon, min moster fnittrade och min bror bara kollade.
På mig hade jag ett par turkosblå gymnastikbyxor i trikå som hade utsvängda ben, ett rött linne med platta nitar och rosa text som det stod "Rock girl" på, och ett rött nit bälte som var enradigt. Och i mitt svarta hår hade jag ett grönt pannband.
Det tyckte jag var snyggt, det tyckte jag var ballt och bekvämt
Det tyckte jag om, och jag tyckte det var jag.
Och jag var konstig.
Sade dom alla Svensson barnen i skolan den dagen, alla klädda i vitt och rosa rött, Med hatiska ögon som stirrade, ansikten jag önskar att jag aldrig mött.
Men jag mötte dom med mitt riktiga jag, och jag mötte dom med ett leende.

Det här är min första krönika till Tjejzonen, och till er tjejer som besöker den här sidan för att få stöd och råd. Ni kanske undrar varför jag valde en personlig berättelse som dessutom hade ett annorlunda tema än olycka och tårar. Vad jag egentligen vill säga är att vi inte ska undanhålla oss själva när vi ger oss ut för att leva där vi är för tillfället. Det är så man skapar egna fördomar och våra osynliga regler för hur vi ska se ut och vilka som är okej. Alla är okej, och det behöver fler förstå. Man är inte udda, man är unik. Och man är inte ovälkommen, man är outforskad. Och dom som möter dig med spända ögon får en hel annan reaktion om du bemöter med ett leende. Och inte behöver du mena det för att få det att funka. Ett leende stärker det man ibland inte kan tro att det gör. Och ett leende kan bräcka andras murar som ställs upp emot dig. Se det som våran sol och vår jord. Många moln snurrar runt dom du möter dagligen, men du är solen, och det är du som väljer om du kan stråla igenom det grå eller inte.