Carolines krönika

Vem är det som skriver krönikan undrar ni säkert. Jag heter Caroline och är 17 år. Jag är varken psykolog eller en av de lyckligaste. Jag är en vanlig tjej med vanliga problem, och jag har alltid velat förmedla känslor och stöd via det jag skriver, och Tjejzonen gav mig
nu chansen. I mina krönikor vill jag påminna oss alla om att vi är människor, vi har känslor, vi agerar, och vi behöver någon/något att få stöd och ventilera allt med. Jag vill gärna bidra till er så gott det går. Kram till er alla, varma kramar Caroline.

Små stunder

Nu när våren är här i full grönska och sina strålar över Stockholm vet vi alla att nu kommer även slutspurten i skolan. Den hatar jag som pesten, den gör mig stressad och jag sätter press på mig själv att jag ska fixa alla prov galant. En klump i magen växer lätt till sig på dem slutsatserna. Känner ni inte detsamma?

Mitt i all stress vill jag påminna om att man ska tillåta sig att ta små stunder för sig själv för att hålla skenet uppe än, det är något litet som betyder rätt mycket för oss alla. Mina små stunder brukar jag spendera på det egentligen dummaste stället som man kan finna; Stockholms city på kajen vid slussen. Vill ni veta varför just det stället? Det är för att precis vid kanten av all stress möts det av lugn från havet, där det mesta står still just där. Det påminner mig om all stress omkring, och gör att jag uppmärksammar min stund i lugnet: Enklare sagt så visar jag mig själv att det finns en lucka i stressen där jag faktiskt kan ta det lugnt för ett tag.

Det är ju faktiskt sol och värme ute nu, så lägg ner skolböckerna för iallafall en timme och gå ut, hitta din plats med kaffe latten eller glassen i handen och släpp problemen för en stund. Tänk istället på t.ex vad du ska göra i sommar, ska du på någon festival? Åka och tälta med vänner? Tänk på allt som INTE har med dina nuvarande problem att göra, dem löser sig ändå snart.

För er som känner er sugna på att ta en paus men inte vet vart ni vill vara så ska jag ge en kort lista på bra platser i Stockholm:

Kungsträdgården - Finns kafé i närheten, Max och McDonald’s, många glasstånd och mjuka sköna gräsmattor i deras stora park!
Kajen mellan slussen - slottet - Blicka ut över djurgården och vattnet en stund. Räkna hur många barn som ska till Gröna Lund med djurgårdsbåten.
Tantolunden vid Zinkensdamm. I augusti brukar pridepark vara beläget där med härliga människor. Det bevisar ändå att Tantolunden är en skön vår och sommarpark som är stor och lugn. Mycket tyst.

Vårkramar till er alla!

Att lita på någon

Jag har läst om så många ungdomar som inte litar på vuxna, socialtjänsterna och övriga som inte är i samma ålder. Faktumet är ju att man automatiskt dras till de som mår och känner som vi själva gör, det kan jag dra ett klart exempel från mig själv:

När jag gick i 6an-8an var varken jag eller M, som vi kallar henne för, särskilt populära eller några som folk går fram och vill lära känna. Vi hade varsin ”defekt” som båda tänkte på, min var en lång haka och hon tyckte att hennes ansikte var äggformat och fult med håret.

Och det är ju ingen som tänker på det så länge osäkerheten strålar ut det. Så länge du inte låtsas om det, eller visar att du stolt [låtsas vara stolt fungerar också, sen kommer vanan att älska sin brist] så märker ingen annan det.

Vilket som, vi drogs till varandra för vi var utstötta och hade brister, men vi hade i alla fall varandra, det räknades. När bristerna försvann, den ena ändrar sin uppfattning om denna brist så fungerar man inte längre om man inte har mer gemensamt.

Men tillbaks till tråden, vad jag menar är att vi som är ungdomar inte gärna litar på vuxna, och oftast inte familjen heller i första taget. Men de bryr sig säkerligen om en ändå, vi tänker inte ofta på bakgrunden av deras handlingar, vi är för vana att se det som vi stör oss på. Jag störde mig på min bror, vi var på varandra hela tiden om åsikter, vem som fick vad, hur vi såg ut och allt. Efter några år slutade vi upp, för jag kom att tänka på alla gånger han ställde upp för mig när jag hade det svårt. En gång i kvarterets backe på sommaren hade jag fått för mig att jag skulle ta hans skateboard och åka ner. Några killar retades med mig och knuffade omkull mig. Jag hade stora ångestkänslor för vad min bror skulle säga att jag tagit skateboarden utan att fråga. Och arg blev han, men inte på mig. Han höjde rösten och klandrade de som hade puttat mig och sa att han skulle slå dem för att så gör man inte mot systern.

En annan gång var när vi hade bråkat dundermycket i flera dagar. Helt plötsligt föll jag i lågt blodsocker [diabetiker] i samma veva som jag var mycket deprimerad. Min bror som dagen innan hade skrikit och sagt att han hatade mig och diverse glåpord mot varandra, ringde våra föräldrar och var rädd för att jag skurit mig eller medvetet hade gjort mig själv illa på något sätt. Han hjälpte mig på fötter igen efter att jag varit på sjukhuset en snabbis, därefter var bråket i full gång igen.

Och vuxna är precis likadana. Vi uppfattar de som störande och idiotiska, när de från en annan synvinkel försöker hjälpa oss. Och jag kan säga att alla vuxna inte alltid är vuxna.

Min moster är därför ett utmärkt exempel. Hon är närmare 40 nu och hon är precis som jag är.

Hon kan vara känslostyrd, bete sig som en fjortonåring och vara hur galen som helst. Det är det bästa med henne, jag kan lita på henne eftersom hon lägger undan sin vuxna roll men behåller den, för hon hjälper om jag ber om det. Man måste bara våga fråga.

Vi ser det mesta ur annorlunda synvinklar, och för att förstå och lita på någon måste man försöka förstå vilken vinkel de har på saken. Jag trodde aldrig att jag skulle lita på min moster, jag trodde att hon skulle bli arg, bekymrad och skicka mig till psykologen så fort jag nämnde att jag inte mådde bra. Hon tog saken i egna händer, berättade vad hon gått igenom och pratade med mig om det.

Oavsett ålder går man alltid igenom något svårt, och då kan det vara skönt att veta att så länge man vågar, kan man börja lita på den man minst anat, så länge du förstår deras handlingar.